THE NEW TISDAGSFYLLA IS TORSDAGSFYLLA.
Frostskadad.
Igår natt kickstartades min post-pubertala livskris igång. Min rock n roll-bubbla brast och jag såg sanningen i vitögat; jag är en eskapad på livsfarlig flykt, en fallen narcissist, en känslomässigt instabil atombomb på väg att explodera. Jag känner mig som en fågel i bur. Jag kan inte fortsätta så här.
Från och med nu kommer jag inte att kräka upp mitt liv i internetsfären. Ni får hitta någon annan karaktärslös alkolistfitta att förfölja och förundras av, för nu drar jag.
Ett sista knull, en sista sup.
På återseende?
Döda fisken.
Gudarna ska veta att det var hårt igår.
BUS-frö.
November har förpestat vårt land in i karaktärslöshetens sluga vagga; Sverige är (om möjligt) ännu gråare, tristare och pissigare än vanligt. Och eftersom att jag behöver färg, färg och åter färg i mitt liv var det inte mer än naturligt att gårdagens välbehövda tröstshopping kontrastflyttades in i regnbågens förlovade tecken. I min värld handlar det alltid om att överkompensera, vänner.
Överst på listan stod brun-utan-sol. Jag må vara en inbiten brännadyrkare med tydliga inslag av brunorexi, men är det något som skrämmer mig mer än vinterglåmig och ofrivilligt blek hy så är det tanken på en för tidig död av malignt melanom eller - ännu värre - rynkor vid 32. Solarium är därmed bannlyst från mitt liv (ja, det smärtar) och kvar står denna lotion som min enda räddare i nöden. Fläckig look alá Panda, here I come.
Jag lyckades också smyga in på Make Up Store och bunkra upp med nagellack för kräktriggande stora summor. Till min redan digra samling kan jag nu addera godislila, blåbärslila, mintgrön och chokladbrun. Skulle jag en dag känna för lite mer homo åt folket så kan jag alltid arrangera en färgsprakade Pride-festival hemma i mitt badrumsskåp.
Inköp nummer tre blev två megahalsdukar av det fullkomligt ljuvliga slaget. Och skulle det verkligen krisa kan jag alltid hänga mig själv i dem när kronofogden kommer på besök.
Sensationsjournalistik.
Mest av allt skulle jag vilja sexa lite. Få till ett riktigt bra ligg. Jag är dock plågsamt medveten om att möjligheterna till detta i skrivande stund är ungefär lika stora som chansen att jag prickar in 13 rätt på lotto:
1. Jag kilar inte stadigt med kåt penisinnehavare eller har befintligt KK-förhållande med sådan.
2. Lebb-Tina är inte i stan.
3. Jag har slutat med one-night:are och överväger än så länge inte tanken att återuppta denna fula ovana igen.
Sköter man sig får man uppenbarligen inte ligga. Life's a bitch.
Ibland gråter jag inombords.
Jag hade en ganska intressant diskussion om resmål med en gammal bekant för ett par dagar sedan.
___
Han: Jo, jag har ju verkligen haft fördelen med att få resa en hel del med familjen som ung.. Det är ju inte alla som har det så.
Jag: Nej, verkligen inte.
Han: Och min familj har ju alltid gillat lite mer exotiska resemål. Vi åker ju inte till Thailand, direkt.
Jag: Jag kan ju definitivt förstå tjusningen med att slippa blekfeta chartersvenskar runt varje hörn.. Vart var ni senast?
Han: Vi var faktiskt i Gambia. Riktigt häftigt.
Jag: Ja gud, det kan jag tänka mig. Hur var det?
Han: Vi bodde på ett femstjärnigt hotell, men standarden där är ju inte som hemma i Sverige.. Så ja, man skulle nog kalla det fyrastjärnigt. Fast det var ju ändå schysst hotellområde, jäkligt fräscht.
Jag: Ehm, jaha.. Men ni åkte därifrån och såg det riktigt Gambia?
Han: Jofan. Vi åkte iväg ett par gånger.. Var tvungna att ha med oss en guide, för säkerheten och så.
Jag: Oj.. Hur var det på landsbygden då? Kändes det inte konstigt att kliva ur sitt skyddade lyxliv på femstjärnigt hotell rätt ut i u-landsfattigdom? Jag menar.. Det måste varit en överväldigande kontrast.
Han: Jo, det var ju fattigt. Jag menar - ta golfbanorna till exempel. Greenerna var typ helt sandfyllda! Så där stod en massa människor vid varje hål som fick kratta nya spår i sanden mellan puttarna.
___
Behöver jag nämna att jag efter denna konversation råkade spy galla över människan framför mig, stycka upp honom och mata honom till fåglarna?
Jag är långt ifrån Guds bästa barn; sett till resursfördelningen i världen så överkonsumerar jag onekligen allt som kommer i min väg. Och därför kan det tyckas låta skenheligt men.. är det något som gör mig riktigt, riktigt illa berörd så är det fattigdom (kanske mer specifikt det som sker i fattigdomens kölvatten) och den horribelt omänskliga situation som är vardag på alldeles för många håll i vår slyna till värld. Lägg därtill människors ignorans, brist på perspektiv och skeva syn på människovärde och jag är fullkomligt äcklad. Vi som klättrat upp på Maslows översta trappsteg tycks glömma den enorma skuld vi har gentemot dessa fattigdomsansatta länder som vi utnyttjat och exploaterat för att uppnå egen rikedom och lycka. Att genom diverse medel se till att levnadsstandraden höjs i u-länder borde inte under några omtändigheter ses som en frivillig - för att inte glömma samvetsdämpande - gest av godhet. Det borde ses som en jävla skyldighet.
Världens starkaste kvinna.
Träningen går framåt; idag gjorde jag femtio sit-ups, femtio ryggluft och femtio rumpknip. Med andra ord: en prestation att se tillbaka på och känna sig stolt över.
Se upp, Schwarznegger - jag är dig i hälarna.
Piffig grej.
Känns vardagen trist och glåmig? Har du svårt att hinna med alla måsten?
Nu finns lösningen!
Följ min blogg med bloggkoll.
Hej, alla nya läsare. Detta är en fortsättning på förra inlägget.
And the winner is..
Grammy:n borde gå till Lisa H. I slutsekund skjuter hon giftiga musikpilar rakt in i mitt försvarslösa festivalhjärta; jag har sett the Killers, levt the Killers, varit (med) the Killers. Jag skulle kunna tala mig varm om Las Vegas-bandet hela dagen, men det har jag varken tid eller lust med. Och dessutom är min iPod redan ett fullspäckat the Killers-paradis, varav nomineringen egentligen inte tjänar något syfte. Därför går priset istället till den eminenta Rickard Berggren. Inte nog med att han radat in min anglofila dragning; han har också radat upp ett par väl godkända bandalternativ (de flesta redan givna in min samling, men med en och annan nykomlig även för mig). Jag understryker dock att britpoppen endast utgör en bråkdel av min fabulösa musiksmak - när det kommer till musik är jag bredare än en latinamerikansk rumpa. Nämn en genre och jag älskar den (dansband, country, rap och kommersiell hip hop brukar inte gå hem hos mig, men jag reserverar mig naturligtvis för feltryck eller eventuella tillägg).
God runner-up är blogganonyma nykomlingen Philip som nominerat Lazees senaste tillskott. Cascada-fanet (vem det nu må vara..) är som vanligt en vänstersväng off the charts - men hey, det är också därför hon är min BFF.
[Fast forward]
Det regnar något fruktansvärt ute
och jag behöver pimpa min iPod.
Var nu en riktig vän och ge mig ett mp3-tips eller två.
In-frikkin'-somnia.
08:52 drog någon igång en motorsåg utanför mitt fönster. Jag önskade för en stund att det var mig dem kommit för att såga itu.
Allt oftare finner jag mig själv vaken långt in på småtimmarna; rastlös, vridandes och vändandes. Kanske har jag ett sömnproblem att trycka ner i halsen på min överarbetade husläkare. Kanske har jag bara vänt på dygnet. Ihopkomponerade diagnoser från min personliga favorit och godtrogna vän Dr. Wikipedia pekar dessvärre entydligt på det förstnämnda alternativet, men i väntan på bättre tider finner jag mig likgiltigt i att sova fram till lunch. Det gör mig inget att försumma den meningslösa halvan av dagen som kompensation för min nattliga vaka.
I övrigt har jag varit jävligt produktiv idag. Studerat, summerat och symaskinerat. Jag har dessutom bunkrat upp med odödliga Oasis-hits (från tiden då bandet fortfarande var hippt och bråkigt), vars anglofila toner jag låter totalfylla hela lägenheten och ackompanjera min kreativa hjärna. Fuckin' lovely, swee'art.
Regn, svett och tårar.
Jag har i tidigare inlägg nämnt mitt intellektuella förfall. Dessvärre sträcker det sig ett par kilo och en undermålig kondition längre än så. Och har jag tvingat min 50-åriga mor att springa halvmaraton nästa sommar så måste jag åtminstone ta mig ett varv runt 800 metersspåret utan att stupa - allt annat vore skam för ungdomen jag representerar.
Så ikväll jag tog tjuren vid hornen, snörade på mina oanvända dyrgripar till joggingskor och begav mig ut på mitt kamikazeeuppdrag. För varje steg av mekanisk perfektion gled jag längre in i mörk självmordsbenägenhet (varför känns det som att man dör när man lever som mest?), men efter 17 evighetslånga minuter av artificiell technodunk tog jag mig i alla fall i mål; fullkomligt utpumpad och med svag blodsmak i mun.
Jag lägger nog av med det där tramset.
Virgin Mary.
Jag är inte alkoholist.
Igår var det lördag, fest och allmänt förfall på menyn men jag lyckades helt på egen hand tämja min inneboende a-lagare och hålla mig till ett (!!) glas vitt hela kvällen. Och detta trots att jag på grund av dålig hårdag, halvtaskig outfit och allmänt dassig uppenbarelse mest av allt i hela världen ville alkoholisera mig snygg och redlös. Jag är fruktansvärt imponerad av min egna karaktär och nu skördar jag vinsten av gårdagens nyktra piskrapp; jag bakfullsfri, fräsch och fullkomligt utvilad. Åh, vad min kropp behövde en ljusgrå helg.
Kan man göra annat än att klappa sig själv på axeln, high-five:a sin spegelbild och göra segertecken i tid och otid? Jag tror inte det.
(Grattis E.)
Resumé.
24 timmar har knappt hunnit passera sedan senaste inläggets bittra uppmaning, och reaktionerna har inte låtit sig hållas. Ett hångel till den bråkdel som faktiskt dragit tummen ur röven och lagt en rad, en fet pungspark till er övriga - inga namn nämnda men jag vet vilka ni är och vart ni bor och tro inte att ni för en sekund undkommer mitt vakande hököga. I övrigt är jag nöjd; jag har bearbetat min ilska, slagit sönder en vas eller två och fått sagt det som skulle sägas. Lite mer sex och kärlek till folket, lite mer ge och ta till Fröken P.
Fridens på er och skål för en jävla lördagskväll.
Bitterfitta.
Jag ställde en fråga i förra inlägget.
Visserligen en halvretorisk och smålam sådan som (förhoppningsvis) inte tilltalar hela läsarskaran, men endock - en fråga. Varför ställer man frågor, undrar jag. För att man vill ha svar, svarar ni. Nej förresten, det svarar ni inte alls. För ni svarar inte överhuvudtaget.
Och vad är det för relation egentligen? Sedan när slutade den gyllene devisen "ge och ta" gälla? Här delar jag frikostigt ut godbitar ur mitt liv, blottar min sargade själ och levererar knivskarp underhållning till allmän beskådning i cybersfären. Villkorslöst, kravlöst och anspråklöst. Tills nu. För i takt med att besöksantalet stadigt ökar så vågar jag sätta ner foten och kräva motprestation. Lite grann för att jag är bitterfitta, satmara och allmän häxa men kanske framför allt för att jag är nyfiken. Vad är ni för bloggluder, egentligen?
Det är dax att börja kommentera.
Tills dess: sug kuk, vänner.
